Bättre beslut under torra växtsäsonger

Observationerna och rekommendationerna i den här artikeln bygger på de utmaningar som lantbrukare och odlare möter runt om i Europa, samt på de erfarenheter som Eurofins Agro Testing har fått genom sitt dagliga samarbete med lantbrukssektorn. Från Norden till den Iberiska halvön, och från de alkaliska och saltpåverkade jordarna i Central- och Östeuropa, varierar de lokala förutsättningarna. Behovet av tillförlitlig kunskap om marken är dock universellt.

Torka är inte längre bara en tillfällig utmaning i Europa, utan har blivit en strukturell del av det moderna lantbruket. När nederbördsmönstren förändras och odlingssäsongerna blir mer oförutsägbara påverkar torkan betydligt mer än markens fukthalt. Torra förhållanden minskar mineraliseringen av kväve (N) och svavel (S), ökar saltkoncentrationen i rotzonen, påverkar pH-värdet och kan, om fel beslut fattas, även skada markstrukturen på lång sikt. Bevattningsvatten av låg kvalitet kan till exempel påskynda försämringen av markstrukturen och få långvariga konsekvenser.

Eftersom torr jord fungerar annorlunda behöver lantbrukare, odlare och rådgivare tillförlitliga mätningar för att kunna fatta rätt beslut både idag och i framtiden. Nedan beskrivs några viktiga aspekter att ta hänsyn till.

1. Hur torka förändrar marken

Lantbrukare och odlare går in i odlingssäsongen utan att veta hur vädret kommer att utvecklas. Stallgödsel och mineralgödsel tillförs ofta tidigt, men när torka minskar både utlakningen och grödornas näringsupptag kan växttillgängliga salter som kalium och magnesium ansamlas i marken. Dessa viktiga växtnäringsämnen kan då få en negativ effekt. Högre salthalter gör det svårare för rötterna att ta upp vatten och ökar den osmotiska stressen. Det är lätt att konstatera i efterhand, men därför är det särskilt viktigt att dela upp gödslingen när det är möjligt, framför allt under torra år.

Markens organismer blir mindre aktiva under torra förhållanden, vilket minskar mineraliseringen och den naturliga tillförseln av kväve (N) och svavel (S), samt i viss mån även fosfor (P). Det mineraliserbara materialet, såsom organiskt material, kompost och stallgödsel, försvinner dock inte. När nederbörden återkommer fortsätter kväve och svavel att frigöras, vilket kan leda till oönskad återväxt eller kvalitetsproblem. För många grödor finns det då inte längre något behov av ytterligare kväve eller svavel. Var därför försiktig med kombinationen av bevattning och extra gödsling. Det är viktigt att veta vad som fortfarande finns kvar i marken.

Betydelsen av markanalyser inför kompletteringsgödsling bör också lyftas fram. Kunskap om hur mycket kväve och andra växtnäringsämnen som fortfarande är tillgängliga hjälper lantbrukaren att undvika onödig gödsling, sänka produktionskostnaderna och begränsa ansamlingen av salter, särskilt under torrperioder. I vissa fall kan de kvarvarande kvävereserverna vara tillräckliga för att stödja grödornas fortsatta utveckling, exempelvis hos höstvete, korn och oljeväxter, vilket minskar behovet av ytterligare kvävegödsling senare under säsongen. Växtanalyser kan ge ytterligare stöd för beslut under odlingssäsongen.

Under de senaste åren har många lantbrukare och odlare frågat varför pH-värdet förändras efter perioder av torka. Torka påverkar ofta den kemiska sammansättningen i markvätskan. När koncentrationen av växtnäringsämnen ökar samtidigt som markfuktigheten minskar kan det uppmätta pH-värdet tillfälligt sjunka, särskilt vid analys av pH i vatten.

Bevattning kan minska effekterna av torkstress, men vattenkvaliteten är minst lika viktig som vattenmängden. Vatten med förhöjda halter av natrium kan skada markstrukturen och påskynda den långsiktiga markförsämringen. Det är raka motsatsen till vad lantbrukare behöver: en jord med god struktur och luftväxling som kan ta upp stora mängder nederbörd och samtidigt främja en djupare rotutveckling.

2. Bättre beslut under torra förhållanden

Genom att veta hur mycket vatten marken kan lagra och avge till grödorna kan lantbrukare och odlare bevattna mer effektivt, minska onödiga vattenförluster och näringsutlakning samt jämföra olika skiftens känslighet för torka. Under torra år blir markens vattenretentionskurva, den så kallade pF-kurvan, ett viktigt verktyg för precision och kostnadseffektiv bevattningsstyrning.

Saltkänsligheten varierar betydligt mellan olika grödor. Särskilt känsliga grödor är lök, jordgubbar, morötter, bönor, ärter och äpplen. Måttligt toleranta grödor är potatis, majs, kålväxter, sallat och klöver. Kunskap om förhållandena i fält före sådd eller plantering ger ett bättre underlag för val av gröda och sort. Sorter med djupare rotsystem, högre vattenanvändningseffektivitet eller större tolerans mot värme och salter kan minska risken för torkskador.

Genetik är dock inte hela lösningen. En torktolerant sort som odlas i en mark med försämrad struktur eller obalanserad näringsstatus kommer inte att nå sin fulla potential. Motståndskraft börjar med att anpassa grödans genetik till markens förutsättningar.

3. Bygg långsiktig motståndskraft

Jordar med god markhälsa är naturligt mer motståndskraftiga mot torka. En balanserad tillförsel av växtnäring, en aktiv markbiologi och tillräckliga mängder organiskt material samverkar för att förbättra markens vattenhållande förmåga, näringstillgänglighet och grödornas utveckling under stress.

Alla grödor är beroende av 17 essentiella växtnäringsämnen, och både brist och överskott kan minska motståndskraften och öka sårbarheten för torkstress. En balanserad näringsstatus är därför en grundläggande förutsättning för att upprätthålla god tillväxt även under krävande förhållanden.

Det är också viktigt att uppmärksamma de nyttiga ämnen som kan bidra till grödans utveckling. Kisel är exempelvis inte klassificerat som ett essentiellt växtnäringsämne, men kan spela en viktig roll genom att stärka cellväggarna, förbättra vattenanvändningseffektiviteten och öka toleransen mot torka och andra typer av stress. Genom att mäta halten av växttillgängligt kisel i marken går det att bedöma om nivåerna är tillräckliga för att stödja grödans motståndskraft.

En helhetssyn på markens näringsstatus, där både essentiella och nyttiga ämnen beaktas, minskar risken för att enskilda obalanser begränsar grödans förmåga att klara torra förhållanden.

Markbiologi och hanteringen av organiskt material spelar också en central roll för hur marken reagerar på torka. Torra förhållanden minskar inte bara mineraliseringen utan påverkar även de biologiska processer som bidrar till rotutveckling, aggregatstabilitet och markens förmåga att ta upp och hålla kvar vatten. När den biologiska aktiviteten minskar försämras markstrukturen, motståndskraften sjunker och markens förmåga att hantera extrema väderförhållanden blir sämre.

Organiskt material utgör grunden för marklivet. Det fungerar som en energikälla för markens mikroorganismer och bidrar samtidigt till att förbättra både markens vattenhållande förmåga och infiltration. En högre halt organiskt material stärker därför två viktiga funktioner samtidigt: marken kan lagra mer fukt under torra perioder, och förutsättningarna för biologisk återhämtning förbättras när nederbörden återkommer.

Att bevara och bygga upp markens innehåll av organiskt kol är en av de mest effektiva långsiktiga strategierna för att stärka vattenhållande förmåga, biologisk aktivitet och motståndskraft mot torka.

4. Varför uppföljning är ännu viktigare under torra år

Torkans effekter varierar kraftigt mellan olika fält, jordarter och regioner. Två angränsande fält kan reagera mycket olika beroende på markstruktur, rotdjup, innehåll av organiskt material och tidigare odlingsåtgärder. Därför blir antaganden allt mer riskfyllda under långvariga torrperioder. Regelbunden uppföljning ger det faktaunderlag som behövs för att fatta välgrundade beslut på fältnivå.

Torra år skapar osäkerhet. Lantbrukare och odlare ställer frågor om hur mycket kväve och svavel som fortfarande kan mineraliseras, om pH-värdet har förändrats, om kaliumreserverna har ökat och hur torkan har påverkat fosforupptaget. Det är frågor som inte kan besvaras genom observationer i fält enbart.

Datadrivna beslut anpassade till säsongens förhållanden

• Tillför inte all gödsel i början av säsongen. Anpassa och dela upp givorna utifrån markdata och grödans behov.
• Följ upp utvecklingen under säsongen och säkerställ att eventuella justeringar verkligen är motiverade.
• Efter säsongen bör pH-värdet korrigeras vid behov. Om pH redan ligger på en lämplig nivå kan markstrukturen istället förbättras med kalciumbaserade markförbättringsmedel, exempelvis gips.
• Långsiktig motståndskraft kräver investeringar i god rotutveckling, en välbalanserad fosforstatus, aktiv förvaltning av organiskt material samt en balanserad tillförsel av mikronäringsämnen.

Vad betyder detta i praktiken?

Torka förändrar marken. Och när marken förändras måste även besluten förändras. Tillförlitliga markdata hjälper lantbrukare och odlare att gå från antaganden till välgrundade beslut och bidrar till att skydda både skördarna och markhälsan på lång sikt.

Här delar Eurofins Agro-specialister från olika delar av Europa med sig av sina erfarenheter: